Pain is temporary, Quitting is forever.

Kommer ni ihåg den där känslan av alldeles jätte kär, nykär, tokkär, förälskad, you name it.
Jag börjar nästan glömma bort hur det känns.
Tragiskt, är det inte?

Men när jag ser på min lillasyster
och hennes pojkvän Marcus kommer jag nästan ihåg den där känslan lite grann.
Jag var ungefär i hennes ålder första gången, kanske enda gången, jag blev så där riktigt galet kär.
Jag skulle ha dött för honom, Mathias heter han, på fläcken.
Det fanns liksom inget jag var så stolt över som oss.
Det kändes som att allt jag gjorde, var för honom.
Jag gick för honom, andades för honom, vaknade för honom.

Ja nu låter det mer som att jag var psycho men så var det inte,
det var kärlek, i allra högsta grad. På precis samma sätt som det nu är för Lisa och Marcus.

Och visste gjorde det ont, när jag och Mathias gjorde slut.
Både första och andra gången.
Hela min värld rasade ihop, verkligen.
Jag ville faktiskt bara dö, just då.

Men nu står jag här, några år senare och jag andas fortfarande.
Och jag och Mathias pratar fortfarande med varann,
och han är fortfarande en stor del av mitt liv,
och kanske skulle jag än idag dö för honom?

Kanske är det dom minnena, sen vi gjorde slut
som gör att jag inte riktigt vågar hoppa ut,
göra det igen. Släppa alla gränser.
Bli förälskad.
Sen säger jag inte att Mathias är den enda jag varit kär i,
absolut inte.
Men alla minns den första kärleken, som den största kärleken,
så här i efterhand.

Men klart jag kommer känna så igen,
jag är inte rädd för att jag inte kommer bli kär igen.
För det kommer jag.
Men tror ni att man kan bli så kär igen som man var första gången?

Seduce my mind
and you might
have my body.

Find my soul
and I´m yours
Forever.