Det är så svårt att förklara sig ibland,
för det finns liksom inga ord.
Ni vet när man har haft något eller någon som har varit så väldigt stor del av ens liv,
och så helt plötsligt, utan förvarning, utan förklaring, så finns det inte där längre.
Och det bygger på all annan jävla ångest så förbannat jävla mycket.
För när alla andra sover, och allting är släckt, så kommer det.
Ångesten för jobb, skola, lägenhet, träning, pengar, och det där, det där som var en så stor del av mitt liv.
Min trygghet när jag låg i lumpen, mitt hemma när jag längtade hem.
Min glädje och min lycka många gånger.
Men utan förvarning, utan förklaring.
Lära sig att leva med det,
är det så det funkar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar