Jag förstår inte riktigt varför men idag är det en sån riktigt, riktigt jobbig söndag.
Det borde inte vara de, för jag ser verkligen framemot i morgon.
Universitetet och efter blir det träning på KAK men ändå kommer den krypandes då och då.
Länge sen nu men den gör sig påmind, denna förbannade ångesten.
Men man får helt enkelt bara tänka bort, och tänka framåt.
Ska försöka packa väskan inför imorgon. Klockan ringer fem imorgon.
Dags att försöka sova?
/F
när vet man att det är dags att sluta hoppas?
släpppa taget och låta det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar